sannamikko

 

 

 

Årets sista lopp är avklarat. En riktigt blöt variant. 7,8 km på myrar, stigar, stenar men framför allt i vatten och lera. Riktigt roligt! Starten gick vid Camp Ripan och fortsatte ner mot några myrar där hela jag åkte under vattnet. Jag trodde jag skulle vara så pass lätt för att inte sjunka så djupt. Men icke! Efter två dopp och lite tramp på myrar fortsatte banan sakta men säkert upp på baksidan av Luossatoppen. Sen bar det nerför. Jag älskar att släppa på nerför. Luta mig fram och bara låta fötterna gå. Lita på dubbarna och att fötterna hittar den bästa vägen ner. Idag fick ett ömmande knä sätta stopp för den roligheten. Lite löpning längs stig, lite mera blöta passager och sen i mål vid Camp Ripan igen. Tack för en underbart blöt tävling, IFK Kiruna och Höjdmeter, och för en god avslutande middag på Camp Ripan! I morgon och några månader framöver blir det stenhård rehab/styrka för knäna.

 

 

Helgen gick i ett rasande tempo. Dagen bestod av en löptur till Ädnamvaara och klättring på Luossa. Under löpturen funderade jag vad som driver mig till att springa i fjällen. Jag har aldrig riktigt fastnat för asfaltlöpning.

 

Förut när jag bara sprang längs asfalt och elljusspår tog jag alltid tid på varje runda och dokumenterade tiderna. Jag hade mina olika rundor som jag nötte. Pressen att alltid förbättra tiderna fanns varje gång jag var ute och sprang. Jag visste exakt hur jag skulle disponera  krafterna och när jag kunde lägga in spurten. Nu var det  inget jag mådde dåligt över för jag är en tävlingsmänniska och älskar att mäta prestationer. Men det var inte så att jag längtade till att ge mig ut och maxa tiden på Eiscatrundan som jag hade 46 tidigare tider att jämföra med.

 

Att springa i fjällen handlar inte om tider. (Även fast jag har några dokumenterade tider till Låkta.) Det handlar om att springa med sin kropp och knopp. Brant terräng, passager av vattendrag, hal mossa, stenblock, lutningar.... Det är en enorm påfrestning på kroppen. Det är så otroligt lätt att  bränna alla sina krafter i andra uppförsbacken och sen inte orka springa på platten. Det är så lätt att fortsätta springa när ett knä börjar värka. Att skippa den där energibaren för att man känner sig pigg just nu och då. Att ta en "genväg" och hamna i sly istället för att ta den lite längre vägen och följa stigen. Och det är klart jag har gjort alla dom tabbarna. Och kommer med säkerhet göra om dom igen. Och många fler! Men det är också det som är tjusningen med att springa i krävande terräng. Vid ett tillfälle kan det fungera men sluta dåligt i ett annat. Man lär sig aldrig. Men varje gång man är ute lär man känna sin kropp i en ny situation och samlar på sig nya erfarenheter för att förhoppningsvis förbättra sitt omdöme och göra mindre korkade beslut i framtiden.

 

Inget sker med automatik! Allt handlar om att ta beslut. Och det är av det man utvecklas!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingen lugn och ro denna helg inte! Eller så var det just det vad det var! Man får så otroligt mycket energi av naturen och dagens tur var alldeles lagom. Det är inte ofta jag använder ordet lagom. Oftast, utan att jag tänker på det, driver jag det mesta till sin yttersta spets. Lite längre, lite snabbare, lite högre, lite bättre... Det finns alltid i mina tankar. Men idag blev det inte så. Förutom att tävlingsinstinkten drev mig till att vara först tillbaka på hemvägen. :) Att ta det lugnt, paddla kajak/kanadensare, elda, grilla korv, sola och bara njuta av en solig och vindstilla dag var helt underbart! Nämnde jag bada? Jodå, två gånger. Troligtvis årets sista. Det börjar bli kallt i fjällvattnet nu. Tack för grymt sällskap! Och tack för att ni följde med!

 

Jag hade planerat en lugn helg hemma men när man vaknar till strålande sol så kan man inte låta bli. Det blev en dag i blåbärskogen med familj och släkt. Sista chansen att fylla på frysen. Och nu är den full. Underbart höstväder! Underbar dag!