sannamikko

Helgen gick i ett rasande tempo. Dagen bestod av en löptur till Ädnamvaara och klättring på Luossa. Under löpturen funderade jag vad som driver mig till att springa i fjällen. Jag har aldrig riktigt fastnat för asfaltlöpning.

 

Förut när jag bara sprang längs asfalt och elljusspår tog jag alltid tid på varje runda och dokumenterade tiderna. Jag hade mina olika rundor som jag nötte. Pressen att alltid förbättra tiderna fanns varje gång jag var ute och sprang. Jag visste exakt hur jag skulle disponera  krafterna och när jag kunde lägga in spurten. Nu var det  inget jag mådde dåligt över för jag är en tävlingsmänniska och älskar att mäta prestationer. Men det var inte så att jag längtade till att ge mig ut och maxa tiden på Eiscatrundan som jag hade 46 tidigare tider att jämföra med.

 

Att springa i fjällen handlar inte om tider. (Även fast jag har några dokumenterade tider till Låkta.) Det handlar om att springa med sin kropp och knopp. Brant terräng, passager av vattendrag, hal mossa, stenblock, lutningar.... Det är en enorm påfrestning på kroppen. Det är så otroligt lätt att  bränna alla sina krafter i andra uppförsbacken och sen inte orka springa på platten. Det är så lätt att fortsätta springa när ett knä börjar värka. Att skippa den där energibaren för att man känner sig pigg just nu och då. Att ta en "genväg" och hamna i sly istället för att ta den lite längre vägen och följa stigen. Och det är klart jag har gjort alla dom tabbarna. Och kommer med säkerhet göra om dom igen. Och många fler! Men det är också det som är tjusningen med att springa i krävande terräng. Vid ett tillfälle kan det fungera men sluta dåligt i ett annat. Man lär sig aldrig. Men varje gång man är ute lär man känna sin kropp i en ny situation och samlar på sig nya erfarenheter för att förhoppningsvis förbättra sitt omdöme och göra mindre korkade beslut i framtiden.

 

Inget sker med automatik! Allt handlar om att ta beslut. Och det är av det man utvecklas!