sannamikko

Saknade mina dubbade skor idag...

Fin översikt över dalen!

Jag slutade på en tredjeplats. Lite smått besviken om jag ska vara ärlig. Missade bansträckningen lite och spurtade redan efter lite mer än halva banan. Det visade sig senare att en lång nerförslöpning och seg mördarbacke var kvar. Krafterna disponerades inte helt rätt men man lär så länge man lever! 

Idag väcktes jag av ett snötäckt Kiruna och jag känner att jag är redo för ett säsongsbyte nu. Nu väntar styrke/rehab samt konditionsträning för att kunna ta vara på vintern på bästa sätt! 

Team intersport efter målgång! Grymt team! 

Det var en väldigt rolig bana. Det började med svag uppförsbacke följt av en fin utförsbacke till foten av Tromsdalstinden. Upp till toppen och sedan ner längs brant blockstenterräng. Väldigt tekniskt och roligt. Sedan var det fin och mjuk nedförslöpning där man kunde släppa på. Älskar att springa nerför och dethär var perfekt lutning och underlag. Sedan följde några kilometer med svag uppförsbacke hela vägen in mot mål. Sån terräng som man inte kan se vad som skymtar bakom nästa kulle, men man blir lika besviken varje gång man inser att mål inte ligger där bakom. Då gäller det att bita ihop och bara fortsätta mot nästa kulle... Att rabbla mantran som "jag är stark", "jag ska upp" osv brukar hjälpa för mig. 

Jag gick i mål som femma, vilket jag är nöjd med. 

Hembakta bullar och massvis med varmt yogi-te väntade vid mållinjen. Väldigt passande! Härlig stämning och trevliga likasinnade människor. Tack för en rolig tävling och för bra stämning! 

Uppvärmning till starten vid toppstationen av fjellheisen

Mumsiga bullar

Yogimannen him self var på plats!

Nöjd!

Engagerad publik

Herrarnas prispall 

Vandring på le tour 

Löpning i mäktig miljö vid Grand monte

Marknaden med bästa tänkbara utsikten - mont blanc i bakgrunden 

Under hösten körde jag stenhård rehab och byggde upp musklerna runt knäna. Jag ville kunna springa obehindrat! Jag och min sjukgymnast gav oss inte när knät blev bättre. Vi ökade motståndet på några övningar och böt ut andra till tyngre. Jag började med att stå och balansera på balansbräda och till vintern slutade det med att jag gjorde enbensbenböj på balansbrädan. Jag har fortsatt under vintern men inte lika regelbundet. Det har blivit mycket styrka från skidåkningen i stället.

Idag fick jag belöning för höstens slit när jag sprang upp till ädnamvaarastugan, 13 km tur och retur. Det var en fantastisk känsla att kunna luta sig fram och låta fötterna dansa sig nerför stig, sten och lera. Det är oftast på nervägen jag brukar känna lite smärta i knäna men idag gick det gallant! 

Nu gäller det att inte sluta med knästyrkan för rätt som det är är knäna svaga igen och börjar gnälla! Så ge er inte när skadan blivit bra, fortsätt och utveckla tyngre övningar! 

Nu gäller det bara att äta och sova bra för att inte dra på sig nån sjukdom. Nu åker jag hem till Gränsen och laddar för Haglöfs Artic weekend! Hoppas bara jag tar mig ut ur tåget. Tre stora multibagar med skidor och två kartonger med pjäxor fick jag med mig från höjdmeter. Men som vanligt ser jag alltid möjligheterna innan hindrena. Klart jag kan ta med mig det! 

Fin solig dag på luossa! Dock stark vind, men det ska inte vara för lätt! 

 

 

Årets sista lopp är avklarat. En riktigt blöt variant. 7,8 km på myrar, stigar, stenar men framför allt i vatten och lera. Riktigt roligt! Starten gick vid Camp Ripan och fortsatte ner mot några myrar där hela jag åkte under vattnet. Jag trodde jag skulle vara så pass lätt för att inte sjunka så djupt. Men icke! Efter två dopp och lite tramp på myrar fortsatte banan sakta men säkert upp på baksidan av Luossatoppen. Sen bar det nerför. Jag älskar att släppa på nerför. Luta mig fram och bara låta fötterna gå. Lita på dubbarna och att fötterna hittar den bästa vägen ner. Idag fick ett ömmande knä sätta stopp för den roligheten. Lite löpning längs stig, lite mera blöta passager och sen i mål vid Camp Ripan igen. Tack för en underbart blöt tävling, IFK Kiruna och Höjdmeter, och för en god avslutande middag på Camp Ripan! I morgon och några månader framöver blir det stenhård rehab/styrka för knäna.

 

 

Helgen gick i ett rasande tempo. Dagen bestod av en löptur till Ädnamvaara och klättring på Luossa. Under löpturen funderade jag vad som driver mig till att springa i fjällen. Jag har aldrig riktigt fastnat för asfaltlöpning.

 

Förut när jag bara sprang längs asfalt och elljusspår tog jag alltid tid på varje runda och dokumenterade tiderna. Jag hade mina olika rundor som jag nötte. Pressen att alltid förbättra tiderna fanns varje gång jag var ute och sprang. Jag visste exakt hur jag skulle disponera  krafterna och när jag kunde lägga in spurten. Nu var det  inget jag mådde dåligt över för jag är en tävlingsmänniska och älskar att mäta prestationer. Men det var inte så att jag längtade till att ge mig ut och maxa tiden på Eiscatrundan som jag hade 46 tidigare tider att jämföra med.

 

Att springa i fjällen handlar inte om tider. (Även fast jag har några dokumenterade tider till Låkta.) Det handlar om att springa med sin kropp och knopp. Brant terräng, passager av vattendrag, hal mossa, stenblock, lutningar.... Det är en enorm påfrestning på kroppen. Det är så otroligt lätt att  bränna alla sina krafter i andra uppförsbacken och sen inte orka springa på platten. Det är så lätt att fortsätta springa när ett knä börjar värka. Att skippa den där energibaren för att man känner sig pigg just nu och då. Att ta en "genväg" och hamna i sly istället för att ta den lite längre vägen och följa stigen. Och det är klart jag har gjort alla dom tabbarna. Och kommer med säkerhet göra om dom igen. Och många fler! Men det är också det som är tjusningen med att springa i krävande terräng. Vid ett tillfälle kan det fungera men sluta dåligt i ett annat. Man lär sig aldrig. Men varje gång man är ute lär man känna sin kropp i en ny situation och samlar på sig nya erfarenheter för att förhoppningsvis förbättra sitt omdöme och göra mindre korkade beslut i framtiden.

 

Inget sker med automatik! Allt handlar om att ta beslut. Och det är av det man utvecklas!

 

 

 

 

 

 

 

 

Färdigpackade och redo för frukost på fjällstationens restaurang

Klockan sju gav vi oss iväg från fjällstationen och tog oss upp till Tarfala där det blåste riktigt rejält. Där började den två mils långa sträckan med sten, sten, sten, stenblock och sten. Bitvis fick vi klättra på de stora stenarna. Löpning var inte att fundera på. Men det är också vad vi båda älskar och brinner för, utmaningar när vi får pressa oss själva.

 

Hemma efter en lärorik BAMMvecka! Jag åkte upp redan på tisdag för att lyssna på inspirerande föreläsningar inför tävlingshelgen. Allt från kostråd till orienteringstips. Många råd jag tog med mig till den stundande tävlingen.

 

Det jag främst fastnade för var:

- Om det känns tungt är man inte ensam om det. Det går tungt för alla lag ibland. Det angörs inte förrän på mållinjen. Kanske låter klyschigt men det är lätt att tro att allt går "som på räls"  för alla andra lag. Sanningen är att det lag som hanterar alla motgångar bäst presterar bäst.

- Man tävlar i lag och kan inte prestera utan "sin andra hälft". Kommunikation är A och O. Prata om varandras styrkor och svagheter. Våga säga till om det går för fort!

- Chips i nattlägret!! (utökas till två påsar nästa år, en favorit)

- "Sportslick" salva till fötterna för att motverka skavsår och blåsor. Väldigt effektivt!

 

Efter en perfekt uppladdning var vi grymt taggade. Både jag och Ida kände oss starka. Vi hade dock ingen koll på motståndarna. Vi skulle göra vårat lopp.

 

 

Första dagen gick bra. Orienteringen var lätt, solen sken och vi gick i mål några sekunder efter ledarna. Vi var nöjda! Men vi ville vinna! Innan läggdags laddade vi med två frystorkade påsar mat (lunchpåsen tog mer än en halvtimme att pressa i sig), chips, nyponsoppa, choklad och massvis med vatten. Efter att vi fått morgondagens karta konstaterade vi att stigningen upp i Kopparåsen skulle bli tuff men vi såg ändå fram emot det.

 

Morgondagen kom och tävlingen skulle avgöras. Efter att masstarten startat insåg vi att alla andra lag valde ett vägval i motsatt riktning till vad vi planerat. Ett vägval vi inte ens sett som ett alternativ. Vår plan var att gå rakt på kontrollen även fast terrängen kunde vara lite knepig. När jaktstarten drog igång och även ledarna drog iväg i samma riktning som klungan började vi tveka. Vi hade varit fast beslutna att följa vår egna plan och inte kolla på övriga lag. "Vi håller våran plan va?" "Ja absolut!"  3,2,1,KÖR...................... Vi stirrade stressat på varandra. "Vi följer klungar" "Okej"  Vi började springa  mot något som vi inte hade någon plan för. Efter bara 40 meter ropar jag till Ida "vad gör vi?" I samma sekund tvärnitar vi, gör en 180 och börjar följa vår plan. Övriga lag och funktionärerna i starten följde med förvånade ansikten vår förvirrade start. Dom vände tveksamt blicken när vi passerade starten en andra gång. Nu var vi på rätt spår!

 

Vi höll humöret uppe den första timmen och peppade varandra med att göra bra vägval i den bitvis snåriga terrängen och övertygade varandra att vi gjort det bästa vägvalet. Även fast vi egentligen inte alls trodde på det. Efter knappa timmen gick vi rakt på första kontrollen och fortsatte sedan längs stigen mot Kopparåsen. Påväg från kontrollen möter vi till vår förvåning ledarna som är påväg mot kontrollen. Vi var säkra på att dom låg före oss. Det var i det ögonblicket vi insåg att vi skulle ta hem segern. Vi hade gjort rätt vägval och kände oss starka.

 

Vi tog oss upp till banans högsta punkt, Låktatjåkko, med en stigningen på över 1000 höjdmeter. Kylan där gjorde våra händer så stela att vi fick kämpa för att få upp förpackningarna till våra energibars. Lite dålig sikt men härifrån var det bara att hitta den markerade leden ner mot mål och Björkliden. Efter ytterligare 8 kilometer i dimman kunde vi äntligen se Björkliden.

 

Att få dela en seger med någon annan var nytt för mig som alltid tävlat i individuella idrotter. Vilken känsla! Vi är ett perfekt team! Tack Ida för att vi båda hade samma inställning "man kan inte vinna ensam" och tack för att vi kunde vara så grymma tillsammans! Vi gick i mål på 6h och 10 min. Dryga 26 minuter före tvåorna. Med en vunnen startplats till BAMM 2014 tar vi siktet mot BAMM 50 Damer.