sannamikko

Hemma efter en lärorik BAMMvecka! Jag åkte upp redan på tisdag för att lyssna på inspirerande föreläsningar inför tävlingshelgen. Allt från kostråd till orienteringstips. Många råd jag tog med mig till den stundande tävlingen.

 

Det jag främst fastnade för var:

- Om det känns tungt är man inte ensam om det. Det går tungt för alla lag ibland. Det angörs inte förrän på mållinjen. Kanske låter klyschigt men det är lätt att tro att allt går "som på räls"  för alla andra lag. Sanningen är att det lag som hanterar alla motgångar bäst presterar bäst.

- Man tävlar i lag och kan inte prestera utan "sin andra hälft". Kommunikation är A och O. Prata om varandras styrkor och svagheter. Våga säga till om det går för fort!

- Chips i nattlägret!! (utökas till två påsar nästa år, en favorit)

- "Sportslick" salva till fötterna för att motverka skavsår och blåsor. Väldigt effektivt!

 

Efter en perfekt uppladdning var vi grymt taggade. Både jag och Ida kände oss starka. Vi hade dock ingen koll på motståndarna. Vi skulle göra vårat lopp.

 

 

Första dagen gick bra. Orienteringen var lätt, solen sken och vi gick i mål några sekunder efter ledarna. Vi var nöjda! Men vi ville vinna! Innan läggdags laddade vi med två frystorkade påsar mat (lunchpåsen tog mer än en halvtimme att pressa i sig), chips, nyponsoppa, choklad och massvis med vatten. Efter att vi fått morgondagens karta konstaterade vi att stigningen upp i Kopparåsen skulle bli tuff men vi såg ändå fram emot det.

 

Morgondagen kom och tävlingen skulle avgöras. Efter att masstarten startat insåg vi att alla andra lag valde ett vägval i motsatt riktning till vad vi planerat. Ett vägval vi inte ens sett som ett alternativ. Vår plan var att gå rakt på kontrollen även fast terrängen kunde vara lite knepig. När jaktstarten drog igång och även ledarna drog iväg i samma riktning som klungan började vi tveka. Vi hade varit fast beslutna att följa vår egna plan och inte kolla på övriga lag. "Vi håller våran plan va?" "Ja absolut!"  3,2,1,KÖR...................... Vi stirrade stressat på varandra. "Vi följer klungar" "Okej"  Vi började springa  mot något som vi inte hade någon plan för. Efter bara 40 meter ropar jag till Ida "vad gör vi?" I samma sekund tvärnitar vi, gör en 180 och börjar följa vår plan. Övriga lag och funktionärerna i starten följde med förvånade ansikten vår förvirrade start. Dom vände tveksamt blicken när vi passerade starten en andra gång. Nu var vi på rätt spår!

 

Vi höll humöret uppe den första timmen och peppade varandra med att göra bra vägval i den bitvis snåriga terrängen och övertygade varandra att vi gjort det bästa vägvalet. Även fast vi egentligen inte alls trodde på det. Efter knappa timmen gick vi rakt på första kontrollen och fortsatte sedan längs stigen mot Kopparåsen. Påväg från kontrollen möter vi till vår förvåning ledarna som är påväg mot kontrollen. Vi var säkra på att dom låg före oss. Det var i det ögonblicket vi insåg att vi skulle ta hem segern. Vi hade gjort rätt vägval och kände oss starka.

 

Vi tog oss upp till banans högsta punkt, Låktatjåkko, med en stigningen på över 1000 höjdmeter. Kylan där gjorde våra händer så stela att vi fick kämpa för att få upp förpackningarna till våra energibars. Lite dålig sikt men härifrån var det bara att hitta den markerade leden ner mot mål och Björkliden. Efter ytterligare 8 kilometer i dimman kunde vi äntligen se Björkliden.

 

Att få dela en seger med någon annan var nytt för mig som alltid tävlat i individuella idrotter. Vilken känsla! Vi är ett perfekt team! Tack Ida för att vi båda hade samma inställning "man kan inte vinna ensam" och tack för att vi kunde vara så grymma tillsammans! Vi gick i mål på 6h och 10 min. Dryga 26 minuter före tvåorna. Med en vunnen startplats till BAMM 2014 tar vi siktet mot BAMM 50 Damer.