sannamikko

Cykla, cykla och cykla ännu mera...

Balans är nyckelordet just nu! Väldigt lärorikt. Jag är van att min kropp är med på vad min hjärna vill. Det tuffaste just nu är att det samspelet inte fungerar. Jag får hela tiden påminna mig om min begränsning. Något som går helt emot mina normala tankebanor. Att aldrig låta mina tankar stoppa mina drömmar. Just nu jobbar jag på att tillfälligt släppa det som drev mig nyss och hitta annat som kan driva mig. 

Läget just nu. Jag har fått resultat från magnetröntgen och den var bättre än jag befarat. Minisken var hel. Haleluja! Men främre korsband var av och inre ledband väldigt uttänjt. Jag överväger just nu operation eller inte. 

Från dag två började jag med rörelseträning och försökte få igång böj och sträckrörelsen i knät för att få igång cirkulationen och minska blödningen. 

En vecka senare, efter besök hos min ortoped, satte jag mig på motionscykeln och kunde till min stora lycka cykla utan problem. Lite stelt och obehagligt dom första varven men sen gick det bra. Jag har nu cyklat varje dag mera än två veckor. Jag tränade även lättare styrkeövningar med sträckt ben för att inte tappa musklerna i benet.   

Två och en halv vecka efter skadan och efter besked från magnetröntgen fick jag börja med styrkeövningar i form av benpress, benspark och tåhävningar. Just nu med 5 ggr lättare vikt än på det oskadade knät. Vissa rörelser gör ont men efter några upprepningar blir det bättre. Och jag märker resultat. Jag har även åkt lite längdskidor. Lite mera än två och en halv vecka efter skadan. 

Det jag hela tiden måste vara uppmärksam på är smärta och svullnad efter aktivitet. Det är kroppens varningssignal och är lika med, big no no! Alla korsbandsskador är unika så ta alltid hjälp av ortoped och sjukgymnast. Det är dem bästa jag har just nu. 

 

Jag har nu kommit igång med processen och är igång! Från dag ett bestämde jag mig. Jag ska göra allt för att få tillbaka funktionen i mitt skadade knä. Styrka, explosivitet, stabilitet och rörelse. Jag kommer inte ge mig. Och målet sitter på mitt högra ben; mitt oskadade knä. Samtidigt har det börjat smälta in att jag kommer få leva med den här rehaben livet ut och att träning kommer krävas livet ut. Jag vill inte säga att jag kommer behöva leva med skadan livet ut för jag har bestämt mig för att skadan inte ska få begränsa mig. Så träning känns betydligt vettigare. Och det kommer bara att löna sig i långa loppet. Även för övriga kroppen.  

Hoppas jag kan inspirera, både skadade och oskadade, genom med- och motgångar och alla känslor och styrkor därtill. Motivation och längtan! 

Jag har längtat. Längtat i ett helt år. Ända sen jag kraschade ner för kvalåket på Nordals under NM förra året. Längtat efter revansch. Att få bevisa för mig själv att jag kan bli en bra skidåkare, trots att jag inte åkt skidor lika mycket som alla andra genom min uppväxt. Och jag har tagit ännu ett steg i utvecklingen iår. Och jag har längtat ännu mera. Jag har tyckt att två månader var så länge. Jag har hoppats att det var dags nu. För jag var redo. För varje dag som gick blev det roligare att åka skidor. 

Jag har längtat att få åka skidor med alla fina vänner i Riksgränsen. Att kunna ta mig an berget på ett nytt sätt och kunna glädjas tillsammans med mina förebilder. Att veta att jag kan och kunna glädjas med mina nya framsteg. 

Jag har längtat till att fortsätta utvecklas. Fortsätta nöta tills utmaningen till slut blir en njutning. Första dagen i Riksgränsen valde jag att åka själv för att kunna få ut så många åk som möjligt under dagen. Hoppade, snurrade och lekte tills det svåra blev lätt. Motivation och skidglädje. 

Jag hade byggt upp många fina planer. Planer som växt fram i takt med min utveckling. Kebnekaise, lyngen, lofoten. Rännor, puder, sol, kvällsturer. Girlscamp. Jag kan inte sluta le. Det är glädje! Jag har längtat till att få uppleva det.

Efter skadan blev jag rädd. Ett år! Det är så länge! Tänk så kommer jag inte tillbaka. Inte kommer tillbaka som den skidåkare jag utvecklats till. Blir rädd. Inte vågar riskera att skada mig igen. Man har ju trots allt bara en kropp och jag har alltid gjort allt för att förebygga skador och vårda den. Det skrämmer mig. Jag vill våga! 

MEN längtan till att få komma ut i bergen och åka skidor, klättra och springa igen har aldrig varit så stor! Jag tänker varje dag på dagen jag får åka skidor igen! Utmana och lära i bergen! Glädje! Jag tänker på hur stark jag känner mig, både psykiskt och fysiskt. 

Jag har hittat en motivator som slår allt! Jag kommer ta med mig den här känslan av längtan när jag nu går in i en lång rehabperiod. Jag känner mig tacksam som har något som väntar på mig. Det ger mig styrka till att kämpa och vilja komma tillbaka. För jag vet att bergen och mina fina skidvänner kommer vänta, och när det väl är dags så kommer jag släppa på igen! Starkare än någonsin! Och låta min längtan gå i uppfylellse! 

Och från botten av mitt hjärta: TACK till alla som hört av sig och stöttat. Det betyder mycket! ❤