2014-12-09
20:58:17
ENVISHETENS BAKSIDA
Genom hela mitt liv har stark envishet och vilja präglat utmaningar jag tagit mig an. Egenskaper jag är tacksam över som får mig att utvecklas. I veckan fick jag en uppenbarelse som fick mig att se dessa egenskaper från ett nytt perspektiv.
Jag och Karin gjorde skidpremiär i hemmabacken. Vi drog igång med vår klassiska skidskola där jag är elev och Karin coach samtidigt som vi tillsammans grottar ner oss i skidteknik och blir riktigt nördiga. Vi körde många åk och diskuterade olika justeringar som skulle förbättra min åkning. Inget hjälpte. Jag försökte, försökte, försökte, fokuserade, fokuserade, fokuserade och kämpade(!!!) Och det var där vi kom på det! Jag ville alldeles för mycket! Jag tog i för kung och fosterland och attackerade varje sväng till tusen som om jag försökte vinna över skidorna, underlaget och kraften därifrån. Det kändes som att jag kraschade när jag gick in i varje sväng. Resultatet blev oerhört dålig teknik och en väldigt stökig åkning.
Jag tror många idrottare, speciellt inom teknikidrotter, kan känna frustration över teknik som inte fungerar. När jag tänker tillbaka på min konståkningskarriär kan jag se att min starka envishet och vilja hämmade min teknik eftersom jag låste kroppen och använde styrka istället för att låta rörelserna komma naturligt.
Det är lätt att tappa glädjen om den starka viljan aldrig belönas i utveckling utan istället byts ut till slaviskt nötande. När man är mitt uppe i det tror man att det är den enda lösningen. Så har det varit för mig. För tids nog tror man på en belöning! Men den kanske aldrig kommer. Att bryta mönster. Vila. Ta ett uppehåll. Träna på något annat. Lägga fokus på något annat. Det är något som kräver mod. Och att sedan tro på det, det är ännu svårare. I alla fall för mig som aldrig kunnat förlita mig på talang. Men det är kanske just det som krävs, att lita på att all den träning man lagt ner har gett resultat. Att lita på sin egna förmåga.
MEN jag bytte taktik och försökte ta det lugnt. Utföra de rörelser jag skulle och låta skidorna göra jobbet. Inte lägga ner hela min själ och vilja i varje sväng. Och förvånandsvärt blev det så himla mycket bättre! Karin viftade entusiastiskt med armarna när jag kom ner och ställde den klassiska coachfrågan "hur kändes det?". Svaret var "Lätt".
En bild från förra året, påväg upp mot kebnetoppen
MVH från en envis träningstalang
Kommentera inlägget här:
